Tunisien

Tillbaka

Tillbaka

Tillbaka

# FAKTA
Yta: 164 150 km2
Folkmängd: 9,1 milj (1996)
Huvudstad: Tunis, 674 000 inv (1994)
Religion: Islamisk
Språk: Arabiska (off), franska
Statsskick: Republik
Statschef: Zine El Abidine Ben Ali
Regeringschef: Hamed Karoui
BNI/cap: $1 860 (1995)
Tid: Svensk
Valuta: 1 dinar=1 000 millimes

Tunisien är en republik i Nordafrika vid Medelhavet mitt emot Sicilien.

Natur och klimat

Medelhavskusten utgörs till större delen av ett relativt lågt liggande stäppområde. I norra delen av landet når Atlasbergens östligaste del, Tell-Atlas, ut till kusten vid Cap Bon. Den högsta toppen är Djebel Chambi (Jabal ash-Shanabi), som når upp till 1 544 m. Söder om bergen ligger Chottplatån (Shatt-, Shott-), med den stora saltsjön Chott (Shatt, Shott) el-Djerid (al-Jarid). Längre söderut övergår detta område i Saharas sand- och stenöknar, med enstaka restberg särskilt i öster. Klimatet betingas av breddgraden, höjdläget och närheten till Medelhavet. Norra delen av landet har ett medelhavsklimat med sommartorka och ofta skyfallsliknande vinterregn, vilka medför svår jorderosion. Söder om Dorsalbergen minskar nederbörden till under 400 mm per år och landskapet övergår successivt via stäpp till halvöken och öken.

Befolkning

Huvudparten av befolkningen utgörs av berber, som är anhängare av islam. Tätast befolkade är de nederbördsrika dalarna i norra regionen. Islam är statsreligion. Islamisk fundamentalism har vunnit mark på bekostnad av regimens västerländska modernism. En judisk minoritet finns.

Näringsliv

De bördigaste områdena finns längs floden Medjerda, Tunisiens enda större permanenta flod, samt på kustslätten norr om Sfax. Här finns stora jordbruk med odling av vete, korn, vin, oliver och sydfrukter. I bergsområdena och på stäppen dominerar boskapsskötsel med uppfödning av får och getter. I skogarna, som har mycket begränsad utbredning, finns bl a korkek och eukalyptus, och längs kusten bedrivs ett omfattande fiske.

Tunisien har även ett betydande bergsbruk med brytning av fosforit, främst kring Gafsa, och järnmalm, zink och bly i trakten av al-Quayrawan. Naturgas utvinns på halvön Cap Bon. Industrin representeras främst av många små hantverksmässiga företag med tillverkning av filtar, mattor, lädervaror och keramik, men det finns också flera moderna anläggningar, bl a oljeraffinaderi i Bizerte, massafabrik och stålverk i Menzel Bourguiba strax söder om Bizerte. Landsvägs- och järnvägsnäten är relativt väl utbyggda i norr, där de förenar de större städerna med de inre gruvområdena. Tunis med uthamnen Halq al-Oued är den ledande hamnstaden, med flera moderna industrier. Landets andra hamn är Sfax, med export av fosfat och olivolja. Sousse är malmhamn, medan jordbruksprodukter exporteras över örlogsstaden Bizerte. Den nya hamnen La Skhirra, norr om Gabes, är ändstation för oljeledningen från Edjeleh i algeriska Sahara. Tunisiens export domineras av råolja, fosfat och olivolja. Ledande handelspartner är Frankrike. Turismen är väl utvecklad, och landet besöks årligen av mer än en miljon turister.

Samhällsförhållanden

Enligt författningen från 1959 är landet republik. Nationalförsamlingen har 141 platser. Presidenten väljs för en femårsperiod och kan återväljas högst två gånger. I princip tillåter författningen flera partier, men det socialistiska Parti Socialiste Destourien (PSD), som 1988 bytte namn till Rassemblement Constitutionnel Démocratique (RCD), har dominerat helt. Arbetslösheten och undersysselsättningen är hög. Fackföreningsrörelsen har kommit i konflikt med regeringen och strejker har genomförts. Flera fackföreningsledare har varit fängslade. Tunisien har ett relativt väl utbyggt undervisningsväsen, sexårig obligatorisk grundskola. I landet finns tre universitet. Press, radio och TV står under regimens kontroll. De väpnade styrkorna uppgick 1987 till 42 000 man, varav 31 000 i armén; selektiv militärtjänst.

Historia

Tunisien var i forntiden en fenicisk koloni med Kartago som medelpunkt. År 146 f Kr blev landet romerskt och spelade en viktig roll som spannmålsexportör till Rom. Efter att ha ingått i vandaliska, arabiska och berbiska riken erövrades landet 1574 av turkarna, men det kom efter 1705 att i realiteten bli ett självständigt rike under bejen av Tunisien. Landet blev 1881 franskt protektorat.

En självständighetsrörelse som uppstod under mellankrigstiden bekämpades av fransmännen, och flera inhemska politiska ledare, bl a Habib Bourguiba, fängslades. Efter andra världskriget framträdde Bourguiba som landets ledande självständighetskämpe i spetsen för ett parti med ett moderat nationalistiskt program. Efter långa förhandlingar med fransmännen blev Tunisien självständigt 1956 och Bourguiba blev premiärminister, efter monarkins avskaffande 1957 blev han även president. 1975 utsåg nationalförsamlingen Bourguiba till president på livstid. Motsättningar mellan regeringen och fackföreningsrörelsen ledde 1977-78 till generalstrejk och våldsamma sammanstötningar med åtskilliga dödsoffer. Hela ledningen för fackföreningsrörelsen dömdes till långvariga fängelsestraff men frigavs efter nya blodiga upplopp 1980. Vid årsskiftet 1983-84 utbröt våldsamma protestdemonstrationer mot att brödpriset fördubblades. Efter blodiga sammanstötningar tog president Bourguiba tillbaka prishöjningarna och lade skulden på inrikesministern, som avskedades. Bourguiba avsattes 1987, och 1988 upphävde nationalförsamlingen livstidspresidentskapet.

Tunisien har fört en neutralistisk utrikespolitik. Även om landet företrätt en mindre fientlig politik gentemot Israel än övriga arabstater, tog man efter Israels invasion av Libanon 1982 emot PLO-ledningen och PLO-soldater, som upprättade sitt högkvarter i Tunis. I och med att fransmännen utrymde sin militärbas vid Bizerte 1963 förbättrades det tidigare spända förhållandet till Frankrike, som i dag ger betydande finansiellt bistånd och bedriver omfattande kulturellt samarbete med Tunisien.

1985

1985 ökade spänningen starkt i förhållandet till Libyen, speciellt sedan den libyska regeringen utvisat tusentals tunisiska gästarbetare.

1986

Den 83-årige presidenten Bourguiba stärkte under året sitt inflytande över PSD. På dess 12:e partikongress i juni utsåg han personligen centralkommitténs och politbyråns medlemmar. I juli avsatte Bourguiba premiärminister Mohammed M'Zali, av många tippad att bli Bourguibas efterträdare på presidentposten, och utnämnde finansministern Rashid Sfar till ny premiärminster.

1987

Zine el-Abidine Ben Ali avsatte i november 84-årige livstidspresidenten Habib Bourguiba p g a dennes sviktande hälsa. Ben Ali, som har generals grad, hade en månad tidigare utsetts till premiärminister efter Rashid Sfar.

1989

RCD vann samtliga platser i nationalförsamlingen vid valen i april. Detta innebar att landet även i fortsättningen kom att styras som en enpartistat, trots att tunisierna hade åtta olika politiska grupperingar att välja mellan. Zine el-Abidine Ben Ali omvaldes samtidigt till president; han var den ende kandidaten och erhöll 98% av rösterna. Han avskedade i september premiärminister Hedi Baccouche och utnämnde justitieminister Hamded Karoui till hans efterträdare. Baccouche, som varit premiärminister sedan 1987, var i konflikt med två andra ministrar om det ekonomiska åtstramningsprogram som IBRD och IMF föreskrivit för Tunisien.

1992

Den muslimska oppositionen i form av den Iran-trogna gruppen El Nahda hade vuxit i styrka och betraktades som ett allt större hot av regeringen. I mars meddelade Amnesty International att 8 000 medlemmar hade gripits under 18 månader.

1993

President Ben Ali fullföljde relativt framgångsrikt regeringens liberala ekonomiska reformpolitik, som syftade till att uppmuntra privata investeringar och locka utländskt kapital till landet. Samtidigt strävade man genom rigorösa säkerhetsåtgärder efter att hålla den islamiska fundamentalismen under kontroll, en förutsättning för att omvärlden skulle betrakta investeringsklimatet som gynnsamt. Kampen mot fundamentalisterna föreföll under 1993 att - tills vidare - ha neutraliserat den ledande islamiska kamprörelsen El Nahda. Dess ledare hade antingen tvingats i landsflykt eller fängslats. Den ekonomiska liberaliseringen motsvarades ännu inte av något politiskt töväder - regeringspartiet RCD behöll alltjämt monopol på makten.

1994

Vid president- och parlamentsvalen i mars 1994 fick president Ben Ali, ende kandidat till presidentposten, som väntat stort stöd. Det nya valsystemet med majoritetsval i en omgång efter listor, blandat med viss proportionalitet, gav dock inte oppositionen mer än 2 % av rösterna till parlamentet, vilket var långt mindre än väntat. Orsaken kunde delvis sökas i den mycket starka och välorganiserade valkampanj som regeringspartiet Rassemblement constitutionel démocratique gjort och i den motsvarande svaga strukturen hos oppositionspartierna. Den oroande situationen i grannlandet Algeriet gynnade också regeringspartiet och den sittande presidenten. Tunisiens islamiska parti El Nahda är sedan ett par år förbjudet och de flesta av dess ledare i exil eller fängelse. Amnesty International räknade 1994 med att 3 000 islamister satt i fängelse i Tunisien. Moskéerna hårdbevakades, och säkerhetspådraget var stort för att förhindra varje steg i riktning mot en politisering av religionsutövningen. Statskontrollen nådde även medierna, och de franska dagstidningarna le Monde och Libération förbjöds i början av 1994 i Tunisien, sedan de enligt regeringen "överskridit alla gränser" i sin bevakning av landet. Den ekonomiska utvecklingen, som var en garanti för landets inre lugn, siktade till en fortsatt liberalisering av ekonomin med ökade utländska investeringar och privatiseringar inom näringslivet. Exploateringen av en ny stor gasfyndighet beräknades stärka statens inkomster ytterligare under 1995.

1995

I maj vann Tunisiens styrande parti, Konstitutionell demokratisk samling (RCD), lokalvalen i 254 av de 257 kommunerna. Fem oppositionspartier ställde upp i 47 kommuner men vann bara i tre av dem. Klämt mellan inbördeskrigets Algeriet och överste al-Kaddafis Libyen har Tunisien klarat sig undan muslimsk fundamentalism, bl a genom att 1991 helt förbjuda den och arrestera tusentals aktivister. De flesta sitter ännu fängslade, och Tunisien får kritik av bl a Amnesty International för brott mot de mänskliga rättigheterna. Hotet om att det algeriska inbördeskriget skulle kunna spilla över gränsen har också fått den tunisiska utvecklingen mot ett modernt pluralistiskt samhälle att avstanna. Svår torka har för andra året i rad halverat Tunisiens skördar och minskat den så viktiga frukt- och grönsaksexporten. Under det första halvåret 1995 mer än fördubblades livsmedelsimporten. För att hjälpa de drabbade odlarna har regeringen lovat att förlänga deras låneperioder och ge dem ett visst bidrag till avbetalningarna. En av tre tunisier i arbetsför ålder sysslar med jordbruk eller förädling av jordbruksprodukter. Tunisien och EU skrev i april under ett associationsavtal med EU. Avtalet innebär att tullmurarna successivt ska sänkas.

1996

Tunisiens strävan efter närmare ekonomiskt samarbete med väst rönte ny framgång under 1996 genom ett statsbesök av president Ben Ali i Tyskland, det land som tar emot fyra femtedelar av Tunisiens export. Tunisiens ekonomiska utveckling de senaste åren har varit enastående med afrikanska mått mätt. Inkomsten per invånare beräknades 1996 till ca 2 000 dollar. Den politiska friheten var det sämre ställt med. I februari dömdes ledaren för det största oppositionspartiet, Socialdemokratiska rörelsen (MDS), till elva års fängelse anklagad för hemliga kontakter med libyska agenter. Mohamed Moada hade gripits i slutet av 1995, sedan han kritiserat bristen på politisk frihet i Tunisien. Även Moadas ställföreträdare som MDS-ledare, Khemais Chemari, greps i maj 1996. Efter omfattande internationella protester mot den uppenbara politiska förföljelsen släpptes de båda strax före årets utgång. Regeringen beslöt i slutet av året att lägga sina förbindelser med Israel på is, enligt utrikesminister Habib Ben Yahia, på grund av missnöje med att den israeliska regeringen inte uppfyllt sin del av fredsavtalet med palestinierna.

Ur FOCUS 99 © Norstedts

Tillbaka