Gran Canaria

Tillbaka

Kanarieöarna (sp Islas Canarias) spansk ögrupp i Atlanten utanför Afrikas nordvästra kust, 7 270 km2, 1,5 milj inv. Kanarieöarna utgörs av 13 öar, av vilka de sex minsta är obebodda. Sedan 1927 är öarna uppdelade på två provinser, Santa Cruz de Tenerife och Las Palmas, vilka fått namn efter sina huvudstäder. Till den förra provinsen hör öarna Tenerife, La Palma, Gomera och Hierro, till den senare Gran Canaria, Lanzarote och Fuerteventura samt de kala och ogästvänliga Alegranza, Roque del Este, Roque del Oeste, Graciosa, Montaña Clara och Lobos. Förr ansågs den sydvästligaste ön, Hierro (Ferro), för Gamla världens västligaste punkt och Richelieu lät 1634 dra nollmeridianen över ön. Ferromeridianen ersattes senare av Greenwichmeridianen.

Öarna är vulkaniska och reser sig brant ur det omgivande havet; högsta topp är Pico de Teide på Tenerife, 3 718 m. Vulkanerna, som fåras av djupa dalgångar, är av kalderatyp, där den skarpt avsatta kraterkanten avgränsar en jättestor rund sänka. Det sista större utbrottet ägde rum 1824 på Lanzarote, men fortfarande strömmar gaser ut på vulkansluttningarna.

Klimatet är behagligt. Santa Cruz på Tenerife har en medeltemperatur i januari på 16º C och i juli på 24º. Sommarvärmen lindras av den svala Kanarieströmmen. Läget nära norra vändkretsen gör att öarna får ett torrt klimat. Santa Cruz har en årsmedelnederbörd på 300 mm, och de östliga öarna, som Lanzarote och Fuerteventura, har ett rent ökenklimat. Det behagliga klimatet har gjort öarna till ett livligt besökt turistmål året om. Under senare år har på Tenerife byggts rehabiliteringshem i svensk regi för bl a MS- och reumatikersjuka. Kanarieöarna har även visat sig höra till de bästa observationsplatserna i världen för studiet av solen och stjärnorna, och astronomiska observatorier finns på Tenerife och La Palma.

På de terrasserade, ofta konstbevattnade sluttningarna odlas vindruvor, bananer, apelsiner och tomater. Kanarieöarna är en viktig trafikknutpunkt och har flera frihamnar. Största städer är Las Palmas på Gran Canaria, 342 000 inv, med vackra byggnader i renässans och barock, samt Santa Cruz på Tenerife. Öarna var kända av kartagerna, återupptäcktes omkr 1340 och erövrades på 1400-talet av Spanien. Sedan 1970-talets mitt har befrielserörelsen MPAIAC kämpat för öarnas självständighet.

Kanarieöarna beboddes ursprungligen av en folkgrupp som kallas guancher. Under den spanska koloniseringen på 1400-talet dukade de flesta av guancherna under för epidemier och krigshandlingar. De som överlevde är sedan länge helt uppblandade med den spansktalande befolkningen. Guanchernas språk, som var helt utdött redan under 1700-talet, var besläktat med berbiska och arabiska språk, varför man kan anta att deras förfäder kom från Nordafrika. De egentliga guancherna fanns främst på Tenerife och var till skillnad från andra folkgrupper på Kanarieöarna långa, blonda och blåögda. Vid tiden för öarnas upptäckt levde guancherna i en välutvecklad stenålderskultur. Ögruppen var indelad i oavhängiga kungadömen, och befolkningen var skiktad i adel och allmoge. Det fanns också ett speciellt prästerskap, och religionen omfattade dels förfädersdyrkan, dels dyrkan av goda och onda andar förbundna med vissa bestämda bergstoppar.

Ur FOCUS 99 © Norstedts

Tillbaka