Dominikanska republiken

Natur och klimat

Landet är bergigt. Bergsområdena har sin huvudsakliga utsträckning i NNV-SSO. Högst är Cordillera Central med toppar på över 3 000 m ö h. Största slättområdena är Cibaodalen samt Santo Domingoslätten. Kalkstenar dominerar berggrunden och karstlandskap är vanliga. Jordbävningar förekommer. Klimatet är tropiskt. Nord- och nordöstsidorna av bergen får nederbörd året om, de södra delarna av landet är torrare och får regn endast sommartid. Tropiska orkaner drabbar ibland landet.

Befolkningen är av främst spansk och afrikansk härstamning. I sen tid har invandring skett av bl a ungrare, centraleuropeiska judar samt japaner. Folkökningen är ca 2 %. Katolsk religion.

Näringsliv

Jordbruk är viktigaste näringsgrenen. I den bördiga Cibaodalen odlas ris, som är viktigaste spannmål, kakao, bananer och tobak. Omkring en tredjedel av landets befolkning bor här. Kaffe odlas av småbrukare på bergssluttningarna. På Santo Domingoslätten odlas sockerrör och bedrivs boskapsskötsel. Socker, kakao, kaffe, bauxit och tobak exporteras. Oljeprodukter, maskiner och livsmedel importeras. USA är viktigaste handelspartner.

Samhällsförhållanden

Författningen är från 1966. President och kongress, bestående av senat (30) och deputeradekammare (120), väljs i direkta val vart fjärde år. Presidenten utnämner och leder regeringen. Viktigaste partier är Partido Revolucionario Dominicano (PRD, socialdemokrater), Partido Reformista Social Cristiano (konservativa) och Partido de la Liberacion Dominicana . Fackföreningarna är historiskt sett svaga. Störst är Confederacion de Trabajadores Dominicanos.

23 % var analfabeter 1983. Kostnadsfri och obligatorisk undervisning i åldrarna 7-14 år, men endast ca 30 % fullföljer skolgången. Fem universitet, det äldsta, i Santo Domingo, gr 1538. Listín Diario, El Nacional och El Caribo är största tidningar. Ca 100 radio- och fyra TV-stationer är kommersiella. Även statlig TV.

Totala försvarsstyrkan uppgår till 23 000 man. Frivillig fyraårig militärtjänst.

Historia

Ön Hispaniola var från början delat mellan Spanien och Frankrike. 1795 kom den nuvarande Dominikanska republiken under haitiskt välde men 1884 gjorde de spansktalande invånarna på ön uppror och proklamerade den som en egen stat under namnet Dominikanska republiken. Liksom i grannlandet Haiti präglades dess historia under större delen av 1800-talet av oroligheter och revolutioner. De kaotiska förhållandena i landet ledde till att USA höll det ockuperat 1916-24. 1930 etablerade Rafael Trujillo en brutal diktatur, som varade till 1961, då han mördades. De första demokratiska valen i landet 1962 ledde till införandet av en konstitutionell regim, som emellertid i sin tur störtades genom en militärkupp följande år. En revolution 1965 med syfte att återinföra konstitutionella förhållanden ledde till att USA- trupper ingrep för att, som det hette, hindra kommunister att ta makten. De amerikanska trupperna evakuerades följande år och en konstitutionell regim kom till makten.

1986

I presidentvalet i maj 1986 segrade Partido Reformistas kandidat Joaquín Balaguer (president 1960-62 och 1966-78) med knapp majoritet över regeringspartiet Partido Revolucionario Dominicanos Jacobo Majluta. Balaguer tillträdde sitt ämbete i augusti och efterträdde Salvador Jorge Blanco.

1991

President Balaguers regering satsade under 1991 stora pengar på att förbereda 500-årsjubileet av Columbus ankomst till Amerika. Det var på nuvarande Dominikanska republikens territorium som den första spanska kolonin i Nya världen grundades ("La Isabela"). Oppositionen anklagade regeringen för att slösa för mycket pengar på jubileet i ett land som hör till Latinamerikas fattigaste och som hade en utlandsskuld på 4 miljarder dollar.

I augusti 1991 dömdes förre presidenten Jorge Blanco till 20 års fängelse för korruption.

1994

I början av 1994 meddelade landets ålderstigne och blinde president, Joaquín Balaguer, 87, att han ämnade ställa upp i presidentvalet i maj som kandidat för det regerande högerpartiet PRSC (Partido Reformista Social Cristiano). Hans främste medtävlare var José Francisco Peña Goméz från center-vänsterpartiet PRD (Partido Revolucionario Dominicano). Valkampanjen blev blodig med över trettio dödsoffer, och oroligheterna fortsatte efter valet, då oppositionen protesterade mot det preliminära resultatet, enligt vilket Balaguer vunnit över Goméz med endast 30 000 röster. I parlamentsvalen segrade däremot oppositionen. Protesterna ledde till en omräkning av rösterna, och Balaguer erkände att vissa avvikelser från reglerna förekommit. Samtidigt kom en undersökningskommission fram till att åtminstone 70 000 av väljarna nekats att rösta, men när det officiella resultatet presenterades i början av augusti kvarstod Balaguer som segrare. Ett avtal om att förkorta Balaguers mandat från fyra år till 18 månader och hålla nya val hösten 1995 löste tillfälligt den politiska krisen. När Balaguer svurits in för en sjunde ämbetsperiod och parlamentet ändå röstade för att utsträcka hans mandat till två år lämnade PRD:s ledamöter emellertid parlamentet. Goméz krävde, uppbackad av OAS, att en ny omröstning skulle genomföras, men denna begäran klingade ohörd, samtidigt som landets ledande politiker förberedde sig för en ny valkampanj.

1995

Minst 40 människor skadades och 150 arresterades under våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter under tre veckor i juli i Santo Domingo och flera städer norr om huvudstaden. Demonstranterna, som huvudsakligen kom från fattiga områden, krävde att regeringen tillgodosåg deras elementära behov. Det kanadensiska gruvbolaget Falconbridge var också ett mål för protester p g a dess påstådda förgiftning av dricksvattnet i området kring en arbetsplats. I huvudstaden ockuperade 900 människor tre kyrkor och krävde bostäder, sedan polisen vräkt dem från mark som uppgavs vara ett byggföretags privata egendom. Trots att mer än 3,2 miljarder US$ investerats i byggande under de 21 år som president Joaquín Balaguer regerat landet, behövs ytterligare 850 000 bostäder. Sedan Balaguer återkommit till makten 1986 efter åtta år i opposition har i genomsnitt 3 750 bostäder byggts varje år. I själva verket borde 57 000 bostäder byggts per år, om man velat avskaffa bostadsbristen.

1996

Efter sex decenniers styre av auktoritära politiker förväntades Dominikanska republiken 1996 gå in i ett nytt mer demokratiskt skede. Presidentvalet i maj förutspåddes vinnas av José Francisco Peña Gomez från det socialdemokratiska Dominikanska revolutionära partiet, PRD. Peña ansågs av många ha lurats på segern vid valet 1994 av den sittande presidenten Joaquín Balaguer och väntades nu få revansch. Valutgången blev dock inte den väntade och den avgående Balaguer släppte inte greppet om politiken. Den åldrige Balaguer, som dominerat dominikansk politik i 30 år, ställde inte upp i valet men han och hans parti, det regerande högerpartiet Kristsociala reformistpartiet PRSC, bedrev en kampanj mot Peña som låg bäst till efter första valomgången. PRSCs kandidat slogs ut i första omgången och partiet stödde sedan mittenpolitikern Leonel Fernández Reyna från Dominikanska befrielsepartiet, PLD, som vann den andra valomgången med knapp marginal. I TV drev Balaguer en rasistisk kampanj mot den svarte Peña och anklagade denne för att vilja förena Dominikanska republiken med det franskspråkiga grannlandet Haiti, som en tid på 1800-talet behärskade republiken och därmed hela ön. Balaguer lät före valet gripa mängder av PRD-anhängare och utvisade många svarta invånare, som anklagades för att sakna giltiga uppehållstillstånd, till Haiti. Flera bedömare såg Balaguer som den verklige valsegraren eftersom PLD med sin lilla andel av mandaten i parlamentet blir beroende av PRSCs stöd fram till 1998 års parlamentsval. Under presidentvalskampanjen rapporterades 15 människor ha dödats i våldsamheter mellan rivaliserande politiska grupper.

Ur FOCUS 99 © Norstedts